´Landstingen behöver lära sig att hantera springare.

Landstingen sparar inte på krutet när det gäller stafettläkare. Det kostar stora summor per år.
Socialstyrelsen skulle kanske administrera tillgången på personal som fyller den uppgiften. Säg att landstinget A alltid får besvär med att fylla vakanser snabbt. Varför då? - är det möjligen så att Landstingsrådet med vårdansvaret vill vara duktig och göra intryck på sina väljare. Budgetresurserna inskränks något som ger för snäv bemanning och lägre vårdkostnader - under förutsättning attman inte behöver anställa en "springare till det tredubbla priset .

Socialstyrelsen kunde kanske ha en jourläkarstab som dels fyllde ut produktiviteten på sjukhus som var i behov hjälp (mot betalning från Landstinget förstås) . Samtidigt skulle Landstingen redovisa sin planering av antalet anställda läkare enligt budget. Har man av något skäl blivit en läkare kort (enligt budgetering) så kan Socialstyrelsen plocka fram en ersättare till fastställd taxa. Den grupp jourläkare som Socialstyrelsen disponerar kan lämpligen fördelas till olika Landsting som skulle må bra av tillfällig förstärkning över en tidsperiod.
Därmed borde den reserv av läkare som ligger i jour för att ingripa flyttas till det sjukhus som är i behov. Springdoktorer utifrån bör i sådana fall inte behöva anlitas. Räknar man ihop kostnaderna för alla springdoktorer som brukas av Landstingen under ett år så går det säkert att räkna hem vad det kostar att ha läkare att sätta in när Landstingen behöver.

Med det draget av "springare" blir man inte Schack i första taget.