I dagens Kyrkans Tidning föreligger ett inlägg från Bengt Olov Dike- en man som sitter på ett kyrkomötesmandat. Han ondgör sig över ,att statsministern vill skilja stat och kyrka åt.
Som ´gudstjänstbesökare eller mer riktigt gudstjänstdeltagare riktar sig intresset till det predikade ordet.
Dike säger att med tanke på moderater,socialdemokrater och centerpartisters engagemang
i kyrkan så är det tragiskt att försöka dribbla bort partiernas inflytande.
Medlemmarna i resp. partier är i de flesta fall socialt empatiska och intresserade av kyrkans
utveckling. Men att höra en moderat som i det ena fallet vill sälja privatisera statens tillgångar och även menar ,att detta är nyttigt inte vill skilja kyrka och stat är tråkigt.

Inte går han väl i kyrkan som politiker utan som kristen? Jag har ofta kritiserat kyrkomötet för
att politiken går före religionen. Om man tar bort de politiska partierna i valet kan mycket väl
politiker sitta i kyrkomötet inte valda för sin politiska tro utan för sin kristna tro.

Tänk på att i Kyrkomötet har Vår Herre ännu inte utnyttjat sin vetorätt. Men i USA tycks
den Kristna högern påverka både President och Capitolium.
I sin iver att bibehålla politiskt inflytande hela vägen ,så hamnar han emellan vägrenen och åkern.