Att vara Kyrkoherde - inte enkelt.

I dagens UNT sker en genomgång av händelserna kring Svenska Kyrkan i Söderfors. Ett mynt har ju som vanligt två sidor. Ny kyrkoherde, som vill förändra det hon anser vara fel. Andra sidan det var bättre förr. Nya idéer mot inrotade vanor. Som det heter när man gifter sig. De tu skall bli ett.

I vaktmästarrollen innebar kyrkoherdens förslag att de tu verkligen skulle bli en. Med pappa i kyrkorådet blev det inte lätt att genomföra den förändringen. Arbetslaget hade fungerat bra tilldess nya kyrkoherden kom. Kantorn fick göra som han ville utan inblandning av överheten. Det är inte enkelt att riva institutioner i små samhällen - dels är det dyrt och dels obekvämt. Ett tydligt exempel är hyreshusen i Söderfors, som kunde rivas först efter statliga subventioner.
Jag kan inte ta ställning till vem som har rätt - men i vårt stift har jag sett embryot till liknande problem.

Byn är alltid misstänksam mot nykomlingar - och skall denne ha något att beställa som inkräktar på gammal vana kan det vara problematiskt. Med nya kvastar måste man börja försiktigt på trappan, men ändå kommer man att behöva sopa i hörnen .

Men i kyrkornas fall är ändå uppgiften prioritet ett att fylla kyrkorna med gudstjänstdeltagare.
Eftersom bibeln har omtolkats åtskilliga gånger borde det finnas förståelse för omtolkning av hur gudstjänsten på bästa sätt skall vara utformad för att fylla kyrkan. Den uppgiften hamnar väl i första hand i Kyrkomötet och hos Biskopsmötet. Men jag har funnit att många kyrkoherdar och komministrar har strävan efter att predika för välfyllda kyrkor. Så det är förmodligen de som lägger ribban! En bra administration ger präster tid för huvuduppgiften - att sprida Guds ord.