Svenska Kyrkan - Vila i frid eller vela ifred?

Har återläst Ann Heberlein´s krönika i Kyrkans Tidning.
" Jag är en religiös vilde" På samma sida finner jag kanske svaret"Kyrkan behöver väckelse"

Ann Heberlein anser att Svenska Kyrkan visar ängslighet.Därför ämnar hon lämna kyrkan.
Har hon rätt? Kanske ligger det en hel del sanning bakom hennes ord. Vår kyrka anpassar sig till det sekulära samhället och funderar hur långt man (måste? eller bör?) gå samhället till mötes.
Hon anser helt enkelt att kyrkan kapitulerat och suddar ut begreppen om vad uppgiften handlar om.

Artikeln på samma uppslag handlar om samma sak. Här är det prästen Olle Carlsson i Allhelgonakyrkan - en kyrka som samlar stora skaror i sin verksamhet och som lyckats med det tack vare Olle Carlssons arbete. Men han är aktiv för andlig väckelse - och det förefaller kyrkoledningen anse vara för vågat. Annonsen söker någon som är andlig ledare och inspiratör alltså nästan en riktad annons till Olle Carlsson. Men kyrkan visar ängslighet. Det tycks som den upplever det för farligt att komma dragande med religion också.
I St. Clara kyrka var under lång tid prästen Sahlberg en kraft som ställde de fallna på fötter och försökte bredda "kundunderlaget" genom sina morgonandakter.
Vi som kom var människor på väg till dagens arbete ,nattsuddande drogberoende , vilsna ensamma människor alla med ett behov av denna morgonmässa.

Svenska Kyrkan bör strama upp sin profil och inte leka pendelkråkor.
Varför inte börja med att mitt ibland ritualerna predika varje söndag. Jag menar alltså att fundera ut ett sett att förmedla budskapet på ett säljande sätt. Hur många gånger hör man inte
förutom läsningarna en predikan som inte fångar gudstjänstdeltagarna. Väckelserörelsen skulle kunna vara lagom och inte behöva utföras med kyrkstöt.

För övrigt anser jag att de fyra små församlingarna i min närhet kunde bli en.
Kyrkfolket klarar säker omställningen - men klarar fullmäkte samma sak.