Kyrklig problemlösning?

Hörde en skröna som berör Svenska Kyrkan i högsta grad.

Tre präster hade problem i sina församlingar.
På grund av fukt och mörker hade samtliga i sakristian fått övervintrande fladdermöss.
Vid en kontraktsammankomst kom de att tala om problemen.
Den förste meddelade att han placerat fladdermössen i en kartong och burit ut dem i kyrkstallet. Men nästa gång han var i kyrkan fann han att de åter hade sovrum i sakristian
Präst nr två hade även han försökt lösa problemet. Mer våld än nöden krävde - han jagade dem med kulor och krut - och de försvann för stunden men var åter till nästa söndag.
Den tredje berättade att hans metod var mer prästerlig. Han hade börjat med att döpa fladdermössen och därefter konfirmerade han dem.
Och resultatet var gott " sedan den dagen hade han inte sett röken av dem"

En allegori med viss udd.

Men nu har kyrkorna börjat intressera sig för att säkra återväxten. En bra fritidsverksamhet i kyrkornas regi är det första steget efter dopet.
Steg två tycks vara att tillämpa den ekumeniska översättningen av Fader Vår - alltså Vår Fader.... Under alla år från fyrtiotalet och framöver tillämpades Fader Vår och detta hade till följd att varenda söndagskoleunge kunde Fader Vår när de började skolan, när de konfirmerades och firade kyrkbröllop och tog ett sista farväl av någon anhörig.
Nu börjar den nya generationen med Vår Fader i söndagsskolan och vid konfirmationen.
Men i dag får varenda unge lära sig att i skolan ber man inte - så så mycket längre kanske man inte kommer.
Men en sak är säker - den äldre ännu icke avkristnade generationen har fått ett nytt farthinder.
Vill man ändra så är det i sin ordning, men kyrkans folk måste jobba på att den nya lydelsen vinner insteg även hos de äldre.
Vår kyrkoherde har gjort ett försök genom att alla agendor försetts med den nya texten.
Han har skrivt en utförlig beskrivning varför - Bra! Men det hade inte varit fel att via predikan
och samtal försökt väcka förståelse för förändringen.