Läser Dag Sandahl`s blogg. Under den senaste tiden har förklaringar kommit dagen, som gör mig tveksam om Svenska Kyrkans något vingliga och tvehågsna väg till sin egen nedmontering.

Analysen måste ändå vara besvärande för de som följt Svenska Kyrkan under de senaste 50¨åren. Kvinnoprästfrågan har inte varit något problem för mig okunnige pojke som konfirmerades under slutet av 40-talet. Har väl under vissa perioder varit frånvarande och kanske inte besökt en kyrka i annat ärende än begravningar och vigselceremonier.
Men under de senast 30 åren har behovet av ha Guds sällskap egentligen varit aktuellt varje dag.
Jag trodde ,att det var Gud som man skulle vända sig till alltid. Frikyrkorna hade hoppat på tåget med Jesus. Numera funderar jag över treenigheten och känner mig och mina svagheter.

Tillbaka till Svenska Kyrkan! Varför kastade Kyrkomötet ut en mängd präster,som inte följde med strömmen och gjorde som Kyrkomötet sagt? Så här i efterhand kan jag tänka mig ,att acceptera behovet för vissa präster,att inte samarbeta med det andra könet under nattvardens utdelande. Men jag själv anser det vara deras personliga gudstro som spökar.
Men kunde man inte ha bibehållit den gamla tron och sett till ,att dessa präster fått utvecklas i sin roll och på de sätt deras trosuppfattning bär. Har jag förstått det rätt så innebär det inte ,att dessa präster undviker samarbete med kvinnliga präster i övrig verksamhet.
Jag tycker själv att det ur min synvinkel är korkat, att inte acceptera de två könen till att leda mässan gemensamt.
Men får jag välja så skulle det vara en aning "back to basic" . Första åtgärden vore väl att plocka bort det politiska partierna på valsedlarna. I nuläget är jag betänksam och undrar hur långt Svenska Kyrkan kan komma ,utan att hamna på den överblivna kartan.