Kommunal prestige.

Hans hustru fick plats på pensionärshemmet. Då började han mentalt att packa för att åka med.
Tacka för det, de hade varit gifta i 63 år och själv var han 93 år. Men kommunen ansåg att han inte uppnått rätt hälsoläge för att få komma till pensionärshemmet som boende.

Åter får man modellen bekräftad - man måste vara i en sådan kondition att Döden sitter och väntar under sängen. Kommunalhuset tyckte alltså att gubben skulle bli kvar hemma. Åsikten delades inte av Landstinget, som ansåg att paret kunde få leva på pensionärshemmet till dödagar. Kommunen måste naturligtvis överklaga till Kammarrätten - då föreligger möjligheten att antingen frun eller mannen hinner avlida före beslutet fattas. Varför skall kommunala tjänstemän/kvinnor vara så snarstuckna att ta ett beslut, som inte är exakt vad de själva hafattat, som måste överklagas. Prestige?

Det saknas ett mellanboende, där en pensionär som är gammal och inte orkar med att klara allt själv, kan leva under några år när kraften och energin fortfarande är kvar till ett socialt aktivt liv.