Intet är som förväntans tider.

För några veckor sedan var familjen på sitt första besök i Uppsala Konserthus. En av döttrarnas familjer hade köpt biljetter till Lasse Ericssons one man show. Föreställningen förmedlade tankar från det vanliga sekulära livet. Roligt och med värme. Jag har funderat länge i ärendet - föreställningen sitter kvar i minnet.

Lasse Ericsson får ju betalt för sitt framträdande och alldelses frivilligt betalar vi för hans prestationer. Som kyrkvärd och intresserad i Svenska Kyrkans verksamhet reflekterar jag över framställningskonsten och vad den kan göra för kyrkan. Jag har förvisso betalt avgift för att tillhöra Svenska Kyrkan. Men vem ställer kravet på kyrkans "föreställningar" eller vem skulle lägga 200:- för att delta i gudstjänsten?

Vänd på frågan. Vad skall tillföras för att församlingen fyller kyrkan söndag efter söndag?
Prästerna utför sin uppgift med omsorg och följer noga agendan. Men entusiasmen inför församlingen (5-10 personer) kanske fullt förståeligt svalnar. Predikan är genomarbetad och relaterar till dagens bilbeltexter.

Men är det bra som det är? Ja ibland är det alldeles utmärkt stämning och känsla i kyrkan.
Förklaringen är i allmänhet Advent, Julevangeliet, Påsktiden - alltså något att hänga upp det hela på - vårt behov av traditionen. Ett bombsäkert tema som sitter i vår ryggmärg - det tänder hela församlingen präst, klockare, barnkören, kyrkokören och föräldrar till barnen och far- och morföräldrar. På köpet får man nästan fullt i kyrkorummet.

Nästa fråga: Varför inte förgylla gudstjänsterna med någon gäst som i kristen anda kan skapa lite förväntningar hos den presumtiva församling som redan betalt avgiften - men inte kommer i dagsläget?